Björn Wiman: Inte ens högerextremisterna verkar fatta hur fort det går nu

Posted on

I ett klipp på Tiktok strax före valet i söndags framträdde Italiens blivande premiärminister Giorgia Meloni. Framför sig, mot bröstet, höll hon upp två omfångsrika meloner, både som en anspelning på sitt efternamn (som betyder just ”meloner”) och som ett utslag av italiensk ”humor”. ”25 september. Jag har sagt allt”, sade hon med en ögonblinkning.

Vulgaritet är förvisso inte något nytt i italiensk politik. I ett land där Melonis koalitionspartner, den allt mer balsamerade Silvio Berlusconi (som bland annat dömts och i högre instans friats för att ha haft sex med en minderårig prostituerad) är det snarare ett framgångsrecept. Det var Berlusconi som lade den mediala draksådden till stora delar av den våg av auktoritär högerpopulism som sveper över världen, med sin upptäckt av tv-monopolets kraft att ”radera verkligheten” – en läxa som bland andra hans synnerligen gode vän Vladimir Putin dragit många nyttliga lärdomar av.

Nu blir Giorgia Meloni Italiens första kvinnliga premiärminister. Därtill den första sedan andra världskriget som leder ett parti med fascistiska rötter till makten i Italien. ”Det var en förväntad seger men den förändrar vårt lands historia”, skriver Ezio Mauro ödesmättat i La Repubblica.

LÄSA  Fabrik för elflygplan byggs i Göteborg – väntas ge 1 000 nya jobb

På vilket sätt återstår att se, men det lär knappast bli till det bättre för alla de minoriteter som Meloni byggt sin karriär på att hetsa mot. Omvärlden har alltid haft lättare att urskilja fascismens former i en knödel än i en mozzarella. I SVT:s Aktuellt på söndagskvällen lyckas man med konststycket att tala om koalitionen mellan Melonis postfascistiska parti Italiens bröder, högerextrema Lega och Berlusconis Forza Italia som ”högern” – som om det vore samma sak som ett bundsförvantskap mellan Ola Ullsten och Fälldin på 70-talet.

Meloni, vars parti alltså har den italienska fascismens symbol i sitt märke, beskrivs vidare som en ”kontroversiell” politiker som sägs vara ”lika älskad av sina anhängare som hon är hatad av sina motståndare”. Detta ska bland annat ha att göra med att hon ”pratar högt på scenen”. ”En ledare som delar folket, inte bara åsiktsmässigt utan även känslomässigt”, kommenterar SVT:s korrespondent.

LÄSA  Oro för ökad kostnad – vill höja hyrorna

Ingenstans i inslaget framgår att Meloni kanske inte endast delar folket på grund av sin röststyrka, utan för att hon leder ett parti med rötterna i den rörelse som tog livet av hundratusentals italienare och störtade landet och delar av världen ner i en avgrund.

De förskönande omskrivningarna i Aktuellt är heller inget isolerat fenomen. ”Det faktum att många medier fortfarande hänvisar till ett block dominerat av två radikalhögerpartier som ’mitten-högern’ är ett perfekt exempel på den politiska normaliseringen av den radikala högern”, skriver den holländska statsvetaren Cas Mudde på Twitter. Att kalla Melonis parti Italiens bröder för ”nationalkonservativt” är, menar han, ”lika vagt som att kalla en hund för ett djur”.

Vad är då allt detta? Felfinneri och en småaktig strid om ord?

Inte alls. Detta är normaliseringen – en av de centrala strategierna när världen förändras, demokratins oskrivna regler upphävs och det som tidigare var orimligt plötsligt framställs som något helt normalt. Till nyhetsbyrån Reuters säger Marco Marsilio, en av de regionala ledarna för Italiens bröder, att han väntat på denna framgång i hela sitt liv: ”För 20 eller 30 år sedan lät detta som galenskap, låt oss hoppas att Gud förlåter oss denna galenskap.”

LÄSA  Insändare. ”M bör dumpa SD och bilda regering med S, C och L”

Som sagt. Hoppas kan man alltid. Men för tillfället verkar till och med högerextremisterna själva ha svårt att förstå hur motståndslöst deras frammarsch fortskrider.

Läs mer:

Meloni segrar i Italien – ser ut att säkra var fjärde röst

Björn Wiman: Försöker man bygga på skit blir det skit, skrev poeten

Originalartikel: Klicka här

Leave a Reply

Your email address will not be published.