Inbjudande samtal om det mänskliga i Thomas Tidholms nya diktsamling

Posted on

Det börjar kronologiskt. De första människorna vaknar upp i Eden, ”den där trädgården”, men blir omedelbart misstänksamma mot sin omgivning. De vandrar omkring med yxor, skövlar och smutsar ner, blir vänner med ”en fin liten grön orm”, som de sedan slukar, samt, efter att ha mötts av invändningar, dödar och begraver ”den råbarkade men hederlige man” som ”äg[er] trädgården”. I Thomas Tidholms idéhistoriska parabel tycks vi vara dömda till undergång från början.

Precis som i hans förra diktsamling, den Augustprisnominerade ”Jordlöparens bok”, är ärendet i ”Mänskligheten” civilisationskritiskt. Protesten mot Framsteget med stort F, att vi i civilisationens namn är i färd med att göra planeten obeboelig, uttrycks med vardaglig, milt ironisk ton.

Avgörande är föreställningen om människan som språkvarelse. Inte bara att det är språket som gör oss unika, utan att det är genom språket, som vi, medvetet och omedvetet, isolerat oss från den natur vi också kommit att dominera. ”Det intressanta”, skriver Tidholm, ”finns just där språket tar slut”. Människor jämförs med spindlar som ”spinner in sina ägg i små luddiga bollar”. Det är, säger dikten, i sådana bollar vi lever, oupplösligt förenade med vårt språk. Vi är ”en gallbildning på ett löv i vinden”.

LÄSA  Sårade känslor och ledsna barn – storbråket splittrar danska kungafamiljen

Jag önskar att det hade funnits betydligt fler bilder som denna i Tidholms bok, ja, att den tagit ut svängarna mer. Ofta består dikterna av resonerande iakttagelser snarare än drabbande visioner. Vid ett tillfälle citeras Harry Martinson, som menade att ”själva hemligheten med poesin” är att orden måste ”ha kvar ett dunkel, någonting som ännu ej är bestämt.” Men kontakten med det dunkla och obestämda hos Tidholm är svårare att uppfatta.

Kanske är syftet ett annat? Kanske är poängen med ”Mänskligheten” egentligen den motsatta, att just kasta ljus på det dunkla, och tillhandahålla bestämningar av sakers tillstånd? Kanske bör den läsas som en aforismsamling? Även så hade Tidholm kunnat gå längre, pressa sina iakttagelser. I stället lämnar han sin läsare med en rad frågor på tungan.

LÄSA  Seger mot Brann ger 5,5 miljoner till Rosengård

Är, kan man exempelvis undra, relationen mellan människan och ”det utom-mänskliga” verkligen att jämföra med ”en ö på alla sidor omgiven av levande och oroliga vatten”? Penetreras inte människan på otaliga sätt av detta ”utom-mänskliga” (även om hon inte vill veta av det), och kunde hon inte i sådant fall liknas vid, säg, ett stycke våtmark eller ett floddelta, snarare än en i havet isolerad ö?

”Mänskligheten” av Thomas Tidholm.

Stämmer det verkligen att ”idén om en hel människa ännu inte slagit igenom”? Är det inte tvärtom så att helhets- och totalitetstänkandet utmärker moderniteten? Att den moderna uppfattningen om människan, som Tidholm kritiserar, enligt vilken hon beskrivs ”utifrån funktioner”, är intimt förbunden just med viljan att fånga hela hennes väsen, genom en eller annan uppsättning begrepp?

Min största invändning mot ”Mänskligheten” handlar dock om vad den utelämnar. Inte i första hand på grund av titeln – som genom sitt stora anspråk exponerar boken för den typen av invändningar – utan på grund av temperamentet och tonen.

LÄSA  S i Göteborg: Skjut upp målet att bli av med utsatta områden i tio år

”Vi vill varandra väl / men vill sedan gå vidare”, skriver Tidholm.

Jo. Men ibland vill vi också varandra riktigt illa. Andra gånger vill vi varandra så väl att vi suger oss fast som iglar, och hänger oss åt förstörelse i välviljans namn.

Jag saknar uttryck för känslornas intensitet hos Tidholm. För intensiteten i kärleken, lusten och vänskapen, liksom för den i skräcken, destruktiviteten och avskyn.

Ändå förblir ”Mänskligheten” läsvärd. Att den väcker så många frågor vittnar också om hur engagerande den är, och att den är skriven med verklig öppenhet. Den bjuder in till fortsatt sökande:

Hur allt hålls samman vet vi inte. Alla dessa irrbloss, alla
  dessa lösa delar, allt detta manifesterade oförstånd. Var är
bindemedlet? Hur kan vi tro oss leva i samma värld?

Och hur den ska sluta – kommer ingen av oss få
veta.

Läs fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.

Originalartikel: Klicka här

Leave a Reply

Your email address will not be published.