Roland Paulsen: Att skriva att det skrivs för mycket om SD är fördummande

Posted on

Kulturdebatten söker nya mål, alstrar sig själv, slår en knut som trillar bort i ett reptrick som publiken aldrig får nog av. Eller kanske ändå? Jo, jag har en känsla av det. Och det är därför jag undrar om vi på dessa sidor och annorstädes skulle kunna sluta tala om för andra vad de borde skriva om och i stället bara skriva det själva?

Jag tänker så här: om det att vi alls tar till orda i en viss fråga motsäger vad vi vill argumentera för, då kan det vara bättre att vara tyst.

Alternativt kan man passa på att fördjupa sig i det akademiska begreppet ”performativ självmotsägelse” vars innebörd är just detta: att i argumentationen som akt motsäga sina argument.

Exempel: att argumentera för att diskussioner avgörs av makt snarare än argument är en performativ självmotsägelse så till vida att argumentet gör argumentationen överflödig. Om all diskussion är maktstyrd så behöver vi inte argumentera om saken. Då är det rimligare att ta till retorik, manipulation, våld eller något annat maktmedel för att avgöra frågan.

LÄSA  Sanna: Historierna som Bara Måste Berättas

Ungefär så kan man sammanfatta den tyske filosofen Jürgen Habermas kritik av Michel Foucaults diskursanalytiska fokus på makt. Även om Foucault är högst närvarande på samhällsvetenskapliga grundkurser finns det mer dagsaktuella exempel på performativa självmotsägelser.

Att med en vulgärtolkning av Karl Marx argumentera för att idéer, ideologi och annan form av kultur bestäms av ekonomi och produktionsförhållanden är en annan performativ självmotsägelse som ibland kan skymtas på kultursidor. Om vår kultur rakt av är materiellt betingad så finns det ingen anledning att skriva texter om saken, för då är även dessa texter materiellt betingade.

Det går dock att komma undan den performativa självmotsägelsen genom att aldrig mer skriva i frågan – vilket jag ser fram emot

Den mest återkommande typen av performativ självmotsägelse är dock påståendet ”vi borde skriva mer om x” förenat med att enbart skriva om varför vi borde skriva om x, men aldrig om x i sig. Inom denna genre finner vi hela livsgärningar av journalister och litteraturvetare vars anklagelseakter om varför ”vi borde skriva mer om ekonomi och klass” aldrig drivit dem själva till att göra det.

LÄSA  ”Många far illa av publiceringarna”

En aktuell variation på temat är: ”vi borde inte fokusera på att mota tillbaka Sverigedemokraterna utan skriva mer om ekonomi och klass i stället – så att Sverigedemokraterna kan motas tillbaka”.

Att argumentera för varför det skrivs alltför mycket om Sverigedemokraterna utan att fördjupa sig i vad man i stället borde intressera sig för, är att skriva om Sverigedemokraterna. Att i förbigående nämna stigande ojämlikhet eller rovkapitalism inom välfärden gör ingen klokare – alla känner redan till dessa problem.

”Debatten om debatten” bidrar så till fördumningen på två sätt. Dels eftersom den motverkar sitt syfte. Dels eftersom den stjäl uppmärksamhet från verklig fördjupning. Den må befinna sig på ett metaplan, men den är inte förhöjd eller parallell, den tar spaltutrymme och uppmärksamhet den också, och den gör det tyvärr i alltför hög utsträckning.

LÄSA  Nordiska filmskapare stödjer iransk frihetskamp

Är det i så fall inte en performativ självmotsägelse att tvinga upp diskussionen till ytterligare ett metaplan med en debatt om ”debatten om debatten”? Jo, åtminstone om man framhärdar i att älta saken. Det går dock att komma undan den performativa självmotsägelsen genom att aldrig mer skriva i frågan – vilket jag ser fram emot.

Läs mer:

Sven Anders Johansson: Kulturskribenternas anti-SD-kampanj var inte framgångsrik

Jonas Thente: För Irenius och Johansson verkar demokrati vara en ideologi bland andra

Originalartikel: Klicka här

Leave a Reply

Your email address will not be published.