Stefan Jonsson: Den politiska skönheten uppstår när någon trotsar systemet och gör rätt

Posted on

”Skönheten kan rädda världen”, skrev Fjodor Dostojevskij. ”Skönheten är politisk”, skrev Nobelpristagaren Herta Müller i en essä om hur hon målade läpparna och sydde egna klänningar för att överleva likriktningen i kommunismens Rumänien.

Philipp Ruch, konstnärlig ledare för det tyska konstnärskollektivet Centrum för politisk skönhet (Zentrum für politische Schönheit, ZPS), citerar de bägge författarna. Han förespråkar en ”aggressiv humanism”. Det ska förstås som civil olydnad i konstnärlig gestalt. Ruch kallar det också för skönhet – ja, en jordbävning av skönhet.

ZPS har sedan 2009 genomfört sjutton aktioner. Vid tjugofemårsminnet av Berlinmurens fall 2014 högtidstalade politikerna om alla som förlorade livet när de flydde över muren till friheten i väst. Centrum för politisk skönhet följde upp genom att montera ner minnestavlorna över ihjälskjutna murhoppare i Berlin och flytta dem till EU:s yttre gränser vid Medelhavet i åminnelse av alla som förlorat livet när de på flykt från ofrihet och nöd försökt nå Europa. ZPS ordnade även bussresor till EU:s östgräns. Resenärerna uppmanades medföra bultsax och metallsåg. Under resan skulle de få instruktioner om hur man river stängsel.

Men bara ett fåtal kom i väg. På avresedagen hade polisen spärrat av platsen framför Gorkijteatern i Berlin där bussarna skulle hämta upp. Ovanför Unter den Linden hovrade helikoptrarna. Redaktionernas rubriksättare sattes på prov när de skulle summera skeendet: ”EU:s yttre gränser försvaras vid Gorkijteatern i Berlin”. Centrum för politisk skönhet lyckades sabotera jubileet. Och vad fanns att fira? Aktionen visade vad ingen ville låtsas om. Behovet av murar är i dagens Tyskland och EU lika stort som i det gamla DDR.

ZPS har vittring på frågor där realpolitiken frontalkrockar med sina ideal. Gnistregnet från kollisionen lyser upp avgrunden mellan det verkliga och det möjliga, mellan den politik som förs och den som kunde föras, om EU:s stater prioriterade mänskliga rättigheter och demokrati.

En annan aktion, ”Förbundsrepublikens Barntransporthjälp”, använde sig av en äldre förebild. Mellan 1938 och 1940 tog brittiska familjer emot ungefär 10 000 barn från barnhem i Tyskland och Österrike, de flesta av judisk härkomst. De utplacerade barnen var ofta de enda i sina familjer som överlevde Förintelsen. I Sverige fanns Centrala Finlandshjälpen och Nordiska Hjälpcentralen som placerade 70 000 finländska krigsbarn i svenska fosterfamiljer. Mosaiska församlingen i Stockholm och Svenska Israelmissionen lyckades även hjälpa hit ett antal judiska barn. ZPS initierade 2014 en hjälpinsats för barn från krigets Syrien.

Vad för slags konst är då detta?

En majdag meddelade familjeminister Manuela Schwesig på en ny webbsida att regeringen inrättat Förbundsrepublikens Barntransporthjälp för att ta emot 55 000 syriska barn, en procent av de 5,5 miljoner barn som enligt Unicef riskerade liv och hälsa på grund av kriget. I filmklipp från det krigshärjade Aleppo tackade syriska barn Schwesig för hennes initiativ. I en annan film uttryckte en tysk familj sin glädje över att göra en insats. Hemsidan tillhandahöll nödvändiga dokument från medgivandeblanketter och hälsointyg till transportlogistik och kontaktuppgifter för skolor och organisationer i Aleppo. Där fanns ett direktnummer att ringa för att anmäla intresse. Under de 48 första timmarna anmälde sig fler än tusen familjer. Familjeministeriets entré fylldes med blommor och gosedjur.

LÄSA  Dadaismens obegripligheter lyfter på skiva

”Nyckelfärdigt”. Inflyttningsklart. Så brukar Centrum för politisk skönhet beteckna sina koncept. Familjeminister Schwesig hade bara behövt ta emot nyckeln och sätta i gång, för att sedan ta emot allmänhetens tacksamhet och det internationella samfundets erkännande. Nu hamnade hon i stället i en pinsam knipa. Det fanns ju inga planer på att ta emot några barn. Initiativet kom inte från henne utan från en grupp aktionskonstnärer. När ministern tvingades dementera satte medierna press. Varför inte? Allt som behövdes var politiskt mod. Förbundskanslern Angela Merkel fann sig tvungen att ta emot konstnärerna och förklara sig. Aktionen angav i viss mån tonen för det politiska klimatet och påverkade Merkels besked ett år senare, den 1 augusti 2015, att Tyskland kan härbärgera flyktingarna som kommer: ”Wir schaffen das!” sa hon. Vi klarar det!

Vad för slags konst är då detta? Några kallar det imitationssatir. Andra menar att ZPS använder den politiska arenan som teaterscen. Åter andra påstår att gruppen hackar den politiska apparaten. Kritikerna talar om cynism och fejkade nyheter. Alla är eniga om ett: På dryga tio år har ZPS nått en framskjuten plats i den tyska samhällsdebatten.

Gruppens ledare betonar att de inte ska bedömas som parti, politisk gruppering eller rättighetsorganisation. De ägnar sig åt konst. De spränger det vi kallar verkligheten och öppnar för det möjliga.

Målet är enklare: Demokrati, frihet och jämlikhet är bra idéer. Varför inte genomföra dem på allvar?

Att placera ZPS på den ideologiska kartan är därför svårt. Grundläggande är en stark tro på den individuella handlingen som världsförändrande kraft. Anslaget är uppfordrande. En grupp av sammansvurna strider för rätt, sanning och skönhet. Samtidigt är ZPS präglat av samtidens individualism och nyliberalism: verksamheten sker i projektform, finansieras genom crowd funding, bygger på en välsmord pr-apparat och inriktar sig på folks moraliska hållning snarare än strukturförändringar eller långsiktigt organisationsbyggande.

LÄSA  Stranglers tillbaka i Stockholm: ”Hela bandet fördes av polis till flygplatsen”

Ruch och ZPS lägger också fokus på Europas upplysningstradition. De medger att de västerländska ideal som de förespråkar ofta missbrukats för att tvångscivilisera andra folk eller slå ihjäl dem. Men de visar inget större intresse för global ojämlikhet eller postkolonial analys. Målet är enklare: Demokrati, frihet och jämlikhet är bra idéer. Varför inte genomföra dem på allvar?

Förebilderna är en längre lista av europeiska motståndsmän och motståndskvinnor – från namnkunniga som Raoul Wallenberg, Simon Wiesenthal, Jean Moulin och Beate Klarsfeld till mer undanskymda som Paul Grüninger, schweiziskt polisbefäl som förfalskade judiska flyktingars pass så att de fick rätt att stanna i landet, Mala Zimetbaum, den första kvinnan som flydde från Auschwitz, och Georg Elser, kommunistisk arbetare som 1939 utförde ett attentat mot Hitler.

På senare år har ZPS riktat in sig på det högerextrema partiet Alternativ för Tyskland (AFD). En av partiets profiler, Björn Höcke, med starka förbindelser till nynazistiska grupper, angrep i januari 2017 det stora Förintelsemonumentet i centrala Berlin. Höcke slog fast att ”tyskarna är det enda folket i världen som rest ett skammens minnesmärke i hjärtat av sin huvudstad”. Han menade att tyskarna inte har så mycket att skämmas för. Som han uttryckte det i en intervju med Wall Street Journal: ”Allt Hitler gjorde var inte så dåligt.”

Centrum för politisk skönhet arrenderade kort därpå granntomten till Höckes villa i Bornhagen, en by med 300 invånare i hjärtat av Tyskland. Dit brukar Höcke dra sig tillbaka för att vila från den stora världens mångkulturella dekadens. Men sommaren och hösten 2017 väcktes Höcke av hammarslag och mullrande cementblandare på andra sidan staketet.

2016 uppförde ZPS i Berlin en arena inspirerad av Romarriket, där flyktingar skulle ätas upp av tigrar.
Foto: Alamy

I slutet av november bjöd ZPS in till presskonferens i Bornhagen för avtäckning av ett konstverk, som formellt var en del av Berlins Höstsalong. Inför medierna drog man bort presenningarna.

Vad fanns där under? En kopia i naturlig storlek av Förintelsemonumentet.

Nej, inte helheten, som täcker 2 hektar och består av 2 711 sarkofagliknande stelar i betong, men väl en sektion bestående av 24 fullskaliga sarkofager. ”Skammens minnesmärke” kantade nu Björn Höckes tomt – ett nytt inslag i panoramat utanför hans fönster.

LÄSA  Göteborgsoperans ”Cabaret” förlitar sig på utanpåverket

När Philipp Ruch ringar in den politiska skönheten citerar han gärna några rader som författaren och Nobelpristagaren Heinrich Böll skrev 1984:

Det är skönt att mätta ett svältande barn,

att torka dess tårar,

att snyta dess näsa.

Det är skönt att bota en sjuk person.

Ett område av estetiken som vi inte upptäckt

ännu är rättvisans skönhet.

Vi kan vara någorlunda eniga

om skönheten i konsten, hos en människa, i naturen.

Men RÄTTEN och RÄTTVISAN är också sköna,

och de har sin poesi, om de blir genomförda.

Den politiska skönheten uppstår när någon i trots mot förväntningar, normer, regler och lagar bestämmer sig för att göra rätt. I vardagslivet, konsten eller politiken syns ibland solidaritetens, demokratins och människorättens praktik i radikal form. Sprinterlöparna Tommie Smith och John Carlos höjer sina svarta handskar mot Förenta staternas flagga vid prisutdelningen vid olympiska spelen i Mexiko 1968. En okänd rebell ställer sig framför en stridvagnskolonn under protesterna på Himmelska fridens torg i Peking 1989. I ett radiotal 1972 bryter Olof Palme linjen och fördömer USA:s bombningar av Hanoi. Greta Thunberg sätter sig i protest utanför riksdagens entré. Bengt Westerberg reser sig ur soffan när ledarna för det rasistiska partiet Ny demokrati kommer in i studion.

Varför får sådana ingripanden en aura av politisk skönhet och blir ikoniska? Därför att de visar hur man gör rätt. Systemet framstår som det är – oförmöget, handlingsförlamat, förtryckande och dumt – när det ställs i skenet av en handling som genomför rättvisan och tänder människors politiska hopp.

Stefan Jonsson är författare, kritiker och professor i etnicitet vid Linköpings universitet. Hans senaste bok är ”Den otyglade skönheten” (Norstedts, 2022).

Läs fler essäer i DN Kultur, till exempel Erik Åsard: Nazismens banala ondska var inte så banal som Hannah Arendt trodde.

Originalartikel: Klicka här

Leave a Reply

Your email address will not be published.